Hej! Om någon, mot all förmodan efter mitt långa uppehåll i bloggandet, kikar hit så vill jag bara säga att jag börjat blogga igen (igår...) och har flyttat. Cams familj finns numera här.

Ja då var vi hemma igen! Kom hem sent igår kväll vid tolv. Lite halt så det tog tolv timmar att köra men bättre det och komma hem hel.

Lika skönt som det är att åka iväg är det att återvända hem till sina saker igen.

Imorgon kanske det blir lite bilder. Idag har det bara varit tvätt och uppackning som gällt.

Natten till igår tillbringade vi i bilen upp hit till Vemdalen. Halvdant väglag att köra i stundtals, men jag tyckte nog ändå att det gick bra att köra. Landade vid stugan vd elva igår förmidag,.

 Under gårdagen installerade vi oss i stugan, handlade och sov. Det blev ju inte så mycket sömn under resan hit direkt. På eftermiddagen skulle jag " bara ta en tupplur på tio minuter", men väcktes en och en halv timme senare...

Vi har riktigt jäkla kallt. -28 grader!

Fasade  lite för skidskolan som Mathilda och Jonathan skulle vara med på idag. Och det var verkligen svinigt kallt Men ingen av ungarna klagade utan kämpade tappert på.

Efter att ha varit hemma i stugan och ätit lunch ville de fortsätta åka skidor så vi åkte till Vemdalsskalet. Mathilda blev mycket tuffare och vågade mer oh mer. Jonathan åker upp själv och tar sig ner.

 Emil ville förståss också åka skidor så vi hyrde till honom. Och jäklar vad han tyckte det var kul! Han åkte några åk i den snällaste barnbacken men sen ville han åka "stora liften", vilket innebär knapplift istället för rullband. Visst blev det så, och han åkte och åkte och ville aldrig sluta.

Alla ungar somnade gott ikväll. Trötta, glada och förväntansfulla inför skidskolan imorgon. Vi vuxna hamnade framför tv:n drickandes Irish coffe med massor av whiskey i.

Tror att vi också kommer somna gott snart

Idag har jag varit på begravning till mormor. I ett litet kapell. Man satt nära varann och det kändes som man var så nära mormor. Alla som kom var där för att säga hej då till någon de verkligen tycker om. Ingen var där för att de "borde". Alla grät och snyftade. Hela kapellet var fyllt av kärlek. Kan inte beskriva det på något annat sätt.

Prästen beskrev henne på ett väldigt fint sätt, och på rätt sätt. Bland annat sa han att hon var den som alltid gav utan att förvänta sig något tillbaka. Och det är nog den finaste egenskapen en människa kan ha tycker jag. Och den hade hon, helt klart.

Sen hade mina morbröder ordnat orkidéer på kistan och det var hennes favoritblommor. Så himla vackert.  

Det var personligt. Jag var både varm, glad och sorgsen på samma gång.